Bankföreningens historia

Turbulenta tider och ökad folklighet 1914 – 1945

Första världskrigets utbrott avslutade en period av globalisering och fri rörelse. Därmed inte sagt att de kommande årtiondena blev händelselösa – snarare det motsatta. Ute i världen var detta en av de mest omvälvande tider som skådats. Börser kraschade, företagsimperium kantrade och de två världskrigen ritade om landsgränser och skiftade maktbalanser i grunden. Även i den svenska bankvärlden var detta en synnerligen turbulent tid

För Sveriges del skapade det första världskriget handelshinder och den stora utvandringen från landet upphörde. Ryska revolutionen satte permanent stopp för det svenska näringslivets engagemang i öst och ubåtskrig i Nordsjön ströp livsmedelsimporten tillfälligt. Höga matpriser och dåliga skördar fick hungerkravaller som följd. Även tiden efter krigsslutet var skakig då det tidiga 1920-talets ekonomiska kris och deflation satte industriexporten på paus. Konflikter på arbetsmarknaden hörde till vardagen med strejker och lockouter om vartannat. Men ljusglimtar fanns. Rösträtt för kvinnor infördes 1921 och levnadsstandarden ökade sakta men säkert. Under andra halvan av 1920-talet blev SKF huvudleverantör av kullager till världens fordonsindustrier och den första Volvobilen rullade ut från fabriken på Hisingen i Göteborg.

Den 29 oktober 1929 kraschade New York-börsen efter en period av spekulativ aktiehandel. Händelsen gav eko långt utanför USA:s gränser, men det skulle dröja två och ett halvt år innan den verkliga stormen bröt ut i Sverige. Industrimagnaten Ivar Kreugers företagskoncern svarade vid denna tid för nästan två tredjedelar av omsättningen på Stockholms fondbörs. Våren 1932 blev likviditetskrisen i Kreugers företagsimperium uppbenbar och han själv hittades död på ett hotellrum i Paris. I avskedsbrevet förklarade Kreuger att han ”rört till det så mycket nu att jag tror att det här blir den bästa lösningen för alla berörda parter”. Tiden efter ”Kreugerkraschen” blev synnerligen stökig för den svenska ekonomin.

Urbaniseringen i landet fortsatte i snabb takt. Kring 1930 passerades en viktig milstolpe i landets historia – fler människor bodde nu i tätorterna än ute på landsbygden. Den fortsatta trångboddheten och de oroliga tiderna gjorde dock att de svenska födelsetalen snart slog i botten och det talades om en kris i befolkningsfrågan. Under 1930-talet röstades flera välfärdsreformer igenom för att öka standarden för vanligt folk, däribland pensions- och semesterlagar.

Som en följd av andra världskrigets utbrott i september 1939 infördes ransoneringar av livsmedel, och under ökat statligt inflytande ställde industrin om sin tillverkning. Som icke krigförande part kom Sverige – precis som efter första världskriget – ut på andra sidan med infrastruktur och ekonomi i behåll. Denna avundsvärda position gav Sverige ett rejält försprång under efterkrigstiden – det var bäddat för en era som i efterhand kommit att kallas rekordåren. 

Fler bankkontor ute i landet 

Under 1900-talets första decennier syntes en tydlig konsolideringstrend inom bankvärlden och flera av de stora affärsbankerna ökade sin närvaro ute i landet. Göteborgsbaserade Skandinaviska Kreditaktiebolaget fick större fäste i Stockholm och etablerade sig genom fusioner och förvärv i bland annat Skåne och Örebro. Stockholms Handelsbank koncentrerade inledningsvis sin expansion norrut, men när de 1919 gick samman med Bankaktiebolaget Södra Sverige blev de så pass rikstäckande att de därefter blev kända som Svenska Handelsbanken. 

Som kreditinstitut för lantbruken tillkom jordbrukskassorna i Sveriges bankflora, varav den första grundades i Västerhaninge 1915. Rörelsen växte därefter stadigt – 20 år senare var de hela 771 kassor. Jordbrukskassorna kompletterade hypoteksföreningarna och var den direkta föregångaren till Föreningsbanken, vilket Föreningssparbankens logotyp med sädeskärven påminde om ända in på 2000-talet. 

Garantifonder och modernisering

Fram till 1920 var högkonjunkturen stark iSverige. Men den alltför frikostiga kreditgivningen från bankernas sida, ofta med aktier som säkerhet, följdes snart av åtstramningar och kraftig  deflation av den svenska kronan. Svensk exportindustri tog hårda smällar och bankerna med den. Provinsbankerna – de regionala affärsbankerna ute i landet – var särskilt utsatta eftersom de ofta fått nöja sig med de mindre attraktiva kunder landets stora banker inte fångat upp. Krisen var ett faktum. Botten nåddes 1922 då det svenska bankväsendet gjorde förluster på nästan 400 miljoner kronor. Åtminstone sju affärsbanker hamnade på fallrepet. 

Bankföreningens medlemmar bildade detta år AB Kreditkassan som fick agera bankakut. Med en statlig garantifond på 50 miljoner kronor skulle Kreditkassan ersätta Riksbanken som långivare i sista hand. Under de kommande åren fick den träda in med stöd sex gånger. Särskilt Malmöbaserade Sydsvenska Kreditaktiebolaget var illa ute. Ur det tidiga 1920-talets bankkris föddes statliga Jordbrukarbanken, senare känd som Sveriges Kreditbank och sedermera PKbanken, en del av dagens Nordea. Samtidigt som affärsbankerna krisade växte sparbanksrörelsen så det knakade. Med uppgiften att få så många som möjligt att börja spara grundades Sparfrämjandet under 1920-talets mitt. Organiserade sparformer startades, varav sparklubbsverksamheten fick stor omfattning. Den upphörde dock när lönerna började betalas ut via bankerna.

År 1926 såg första numret av barntidningen Lyckoslanten dagens ljus, och i slutet av decenniet fanns det nästan 500 sparbanker i landet. Det var också då den första egentliga sparbankseken började synas. Eken – laddad med positiva symbolvärden som stabilitet, styrka och uthållighet – var perfekt för en bankrörelse vars signum var det långsiktiga sparandet.

Bankarbetet moderniserades under mellankrigstiden genom att maskiner successivt ersatte manuella arbetsmoment. Till en början gick det långsamt – arbetskraften var fortfarande billig och maskiner dyra. Inom den konservativa bankvärden fanns det också en viss skepsis mot karbonpapper och andra nymodigheter. Skrivmaskinen hade använts på bankkontoren sedan 1800-talets slut och blivit allmänt vedertagen kring första världskriget. Bokföringsmaskinerna närmade man sig med viss försiktighet och det dröjde in på 1920-talet innan de togs i bruk på bred front.

Bildandet av investmentbolag 

Ivar Kreuger var storkund hos Skandinaviska Kreditaktiebolaget, vilken drogs med i fallet när hans imperium kollapsade. Svenska staten gick in som långivare och över 200 miljoner kronor krävdes för att rädda banken från ruinens brant, en summa som dock snabbt blev återbetald. Flera banker, däribland Skandinaviska Kredit och Handelsbanken, kom ut på andra sidan tunneln som delägare i kvarlevorna av Kreugers företagsimperium – som delvis visade sig varit undervärderat. Det som började som en finansiell katastrof kom i själva verket att gynna bankerna på lång sikt. 

Affärsbankernas rätt till aktieägande, föremål för debatt under hela den moderna bankhistorien, avskaffades i slutet av 1930-talet. Deras stora ägarandelar i det svenska näringslivet hamnade nu i investmentbolag: Skandinaviska Kredit bildade AB Custos och Handelsbanken Industrivärden. De följde därmed det exempel Stockholms Enskilda Bank satte redan 1916 i och med grundandet av AB Investor.

Vid andra världskrigets utbrott förhandlade Bankföreningens medlemmar, samt ett antal företag, om bildandet av ett konsortium för att vid behov stödja aktiekurserna. För att rusta upp försvaret lanserade staten Försvarslånet, ett obligationslån av vilket Sveriges banker blev stora tecknare. Lånen inbringade över två miljarder kronor. Nya tider krävde även ny lagstiftning med ökad kontroll över pengaflödena. Från och med 1940 skulle därför alla internationella transaktioner godkännas av Riksbanken. Till en början för Sveriges säkerhet, men mot krigsslutet också för att stora mängder guld var i omlopp – tillgångar plundrade från tyskockuperade länder. 

I detta ärende skickade Bankföreningen ut skrivelser där de uppmanade medlemmarna till största försiktighet vid uthyrande av kassafack ”för undvikande av de allvarliga komplikationer som kunna uppkomma vid depositioner av guld [...] vilka från de allierades sida betraktas som orättmätigt förvärvade”.

Under 1940-talet närmade sig flera svenska banker den aktningsvärda åldern av hundra år. De gamla bankkontorens åldrande interiörer ansågs nu ge ett ogästvänligt intryck. Detta rimmade illa med en hårdnande konkurrenssituation där man var tvungen att tävla om kundernas gunst. Bankerna fräschade upp sin image och fick ett vänligare yttre med ett mer hemtrevligt möblemang. Folkligare banker för det framväxande folkhemmet.

 

Bilden ovan: Dagens Nyheter, söndagen den 13 mars 1932 efter Ivar Kreugers självmord.