Myter om banksektorn

"Skattebetalarna får betala notan om en bank får problem"

Det system som vi har för att hantera banker i olika stadier av kris bygger på att det är ägarna och långivarna, och inte skattebetalarna, som tar kostnaden. De pengareserver som sätts av för detta – resolutionsreserven och insättningsgarantifonden – byggs upp genom avgifter från bankerna själva.

Hanteringen av banker under finanskrisen 2008 kostade i slutändan inte svenska skattebetalare något.

För att ytterligare säkra att skattebetalarna inte ska betala för banker i kris genomfördes efter finanskrisen flera förändringar för att bankerna ska bli mer motståndskraftiga mot nya kriser.

Motståndskraften i det svenska banksystemet visar sig också genom den så kallade Too Big To Fail-premien. I vissa fall – såväl i Sverige som globalt – har stater gått in och garanterat bankernas överlevnad under finansiella kriser. Marknaden räknar därför med en så kallad implicit statlig garanti. Det ger en lägre ränta när bankerna lånar pengar för att risken är lägre. Värdet av en implicit statlig garanti mäts av Too Big To Fail-indikatorn. Den har för de fyra stora bankerna minskat drastiskt, från cirka 250 räntepunkter hösten 2009 till cirka 25 räntepunkter hösten 2018. Värdet avgörs av inte bara av hur staten tros agera vid en kris utan också av sannolikheten för att behovet av stöd uppstår.

Vid så kallade stresstester – en mätning av bankernas kraft att klara en kraftig nedgång i ekonomin – är svenska banker stabila. De svenska bankerna ligger i topp när de jämförs med andra stora banker i Europa.

Hur mycket har skattebetalarna stöttat bankerna med under nittiotalskrisen och finanskrisen 2008?

Svenska staten hade betydande utgifter för att hantera nittiotalskrisen, vissa kostnader för bankstöd fick staten tillbaka genom till exempel försäljning av uppköpta aktier. Totalt sett gick dock staten back på åtgärder för bankstödsinsatser på nittiotalet. 6

Under finanskrisens början 2008 drabbades banker världen över av en förtroendekris, vilket innebar att långivningen mellan bankerna upphörde. Även svenska banker drabbades av likviditetsbrist. Det spelade ingen roll att svenska banker hade "bra" lån (det vill säga kreditvärdiga tillgångar) och att låntagarna hade god förmåga att betala tillbaka dessa lån. Staten införde flera olika åtgärder. Den mest omfattande var det så kallade Garantiprogrammet, vilket innebar att banker kunde köpa en statlig garanti för sin upplåning.

Åtgärderna fick till en början kritik för att gynna bankerna på skattebetalarnas bekostnad, vilket inte stämmer. Ekonomerna Barr och Pierrou visar i tidskriften Ekonomisk Debatt att svenska staten totalt sett gick med 12,4 miljarder kronor i överskott på bankstödsåtgärderna under finanskrisen 2008 och 2009. Enbart Garantiprogrammet bidrog med ett överskott till staten på 6 miljarder kronor.

Slutsats:

Hanteringen av den senaste finanskrisen kostade inte skattebetalarna några pengar. Staten gjorde istället ett betydande överskott. Med dagens regler och med det svenska införlivandet av det så kallade krishanteringsdirektivet är det ägarna och de institutionella investerarna som står för riskerna om en bank hamnar i kris, inte staten och skattebetalarna.